vfu..

fingertopp känslan.. hade ett intressant samtal med min lärare på vfun, vi småprata om ett slags medvetenhet, hur man arbetar i barngruppen där eleverna måste ibland "vallas" fram.. en del klasser ger inte en stunds ro. Det handlar inte om att barnen är direkt utagerande men en del barn kan inte sitta still eller så pratar de oavbrutet..

det medvetna är kanske inte så medvetet utan det är något som kommer med erfarenheten och känslan av tillit när du växer i din uppgift. Då dina uppgifter känns meningsfulla blir de kanske begripliga för någon annan.

VFU..

Fortsätter lite trevande.. en del problem går inte att undvika, har pressat mig fram och prioriterat efter bearbetningarna av barnens filmer, och svär samtidigt över att jag inte haft tillgång till Internet hemma då min dator kraschat redan en månad sen..

Ok Att arbeta med media gör en sårbar och tillgång till all utrustning som krävs är inte en självklar het. Det påminner mig varför jag tyckte det var så viktigt att med all enkelhet göra film med barnen.. Just de begreppet att i en scen få en historia berättad.

Det är klart att tittar man bak i film historia så ser man just de arbetsset och det tog vi till vara på.. någonting händer när man gör barnen medvetna om att en historia berättas.

Att just leken blir allvar och det vittnar över deras skapar lust, och med finger toppkänsla få dom leka vidare.. Och det på minner mig över att just leken gör en medveten om vilken verklighet man lever i.

Jag påpekade det i det tidigare inlägget och säger det igen, att barnens olika sociala bakrund visar också hur olika vi vill leka.. För att inte behöva moralisera så uppfattar jag att just leken gör en medveten om sin verklighet samt förbereder en för andra utmaningar man står inför.. detta blir just det som framkommer tydligast hos barnen på förorts skolan, och de ger uttryck för en hårdare klimat..

VFU får mig att tänka..

VFU seminariet var behövlig, nyttigt att höra vad vi får ut av våran vfu placering.. Arbetsprocessen har varit igång sen weebly sidan. Kanske inte direkt som jag själv hade velat lägga upp det.

Weebly sidorna fungerade som skiss för min lektions upplägg och ambitionerna att göra film med barnen höll i sig.

Jag och Emma Clara beslöt oss för ett samarbete och började skissa ihop en ide´ vi funderade hur vi på ett enkelt sett kunde arbeta med barnen och beslöt oss för att reducera oss till en scen, ett film klipp.

Intressant blev det då vi hade så olika skolor att arbeta på dvs Emma Clara som är placerad på en förortskola och jag som har en innerstads skola att arbeta med. detta kom fram på olika sett under arbetet och klart intressant att iaktta.

Att få barnen att arbeta med egna manus var en ide´ att få igång ett eget berättande kändes viktigt då jag tror på att fånga upp deras uppmärksamhet på deras villkor eller rättare sagt leka med deras verklighet.

Vi visa barnen en animerad film som vi gjort, där vi introducerade deras uppgift.

Jag håller i fyra klasser i årskurs sju, och förstod att det blir rett många grupper att hålla reda på.

Jag frågade i klasserna om det var några som varit med i film sammanhang eller något liknande.. det visar sig att många i den skolan jag är placerad i hade varit med i något sammanhang, reklam film eller barn program och hade idéer om vad som behövs för att göra en film.

Dessa barn har en tydligare förankring i det populär kulturella och till viss mån mer allmänbildade. Jag kan inte påstå att det gör dom till klyftigare men de kunde arbeta med uppgiften på ett kreativt sett där klassen i förorts skolan inte hade samma referenser, och var mer tillåtande för icke stereotypa grepp.

Lekfullheten var lika dana i de olika skolorna men det hade hårdare spelregler på förorts skolan, jag menar att tendenser att upprätthålla vad som räknas i förorten för att hålla! är mer levande och finns med i deras verklighet. Och de ger ett uttryck för att vilja vara starkare och självständigare, och det i sin tur gör deras resa in i vuxen världen till klass fråga.

Retas jag? Klart är det jobbigt att se saker men det är oundvikliga och värt att kommentera.

Att fånga upp stereotypa roller kan vara ett sett att visa på, att jag ska bli man och hon kvinna.. att slå någon på käften och markera revir ingår också.. den utsattheten känner jag inte igen inne i stan. I innerstads klasserna finns det många elever som kommer från förorten, där föräldrarna har placerat sina barn medvetet på en innerstads skola med en förhoppning att bryta ett mönster.

Klart intressant att hamna på två skolor och får en att tänka på hur det ser ut i samhället.

Reflektion över Tomas koppfelt kurs..

Vi hade definitivt intressanta diskussioner under kursen, Tomas tog fram en bok av författaren Anja Hirdman ”Den ensamma fallosen” och fick oss arbeta i praktiskt lärande, vi fick redovisa de olika delarna i boken för varandra och det kom en massa bra diskussioner.

 

Något som jag kom att tänka på efter kursens gång var hur komplext frågan om sexualitet och pornografi är… det är klart att frågan känns väldigt privat och det visade sig under kursen.

Men lusten… och frågor runt de verkade försvinna en aning även där väldigt privat.

Här om dan köpte jag en tidning, ett magasin av serie författaren Martin kellerman ”Rocky” i den finns det gästserier. En ung serie författare Frida Ulvegren visas på några sidor och hon rörde just frågan om sex i sin serie… det intressanta i serien är hur hon på ett väldigt enkelt och ohämmat sett får läsaren att följa henne i en vardags situation. Där hon först beskriver hur hon som liten strävade efter att vara duktig, då hon gjort något bra fick oftast höra att hon var ”så duktig” Sen blir vändningen kul då hon som vuxen vill fortfarande ”bara vara duktig”

I serien skriver hon:

- Det bästa är när jag är med en man… och han säger..

”Så ja. Duktig flicka mmm… du är så… ah, ja… DUKTIG”

- Då blir jag helt sjukt tänd.

Läsaren får se hur hon suger av en kille och tar på sig själv samtidigt

Hon fortsätter:

- Det är ju lite stört att mina sexuella impulser kan spåras tillbaka till att jag vill visa mig duktig! För mamma ?! Stört! Men  alla är ju störda på något sett.

 

 

Bråten längst vägen

"frivilliga minnet"med vilket vi medvetet försöker erinra oss det förgångna

som motsats till "ofrivilligt minne"vilket strömmar genom oss som ett gensvar på någon oväntad stimulans.

I boken"fotografi-en intruduktion Steve Edwards" tas Marcel Proust som ett exempel på fotografins inverkan Marcel Proust var fascinerad av fotagrafier. För honom erbjuder en viktig stimulans till ofrivilligt minne som kan utöva makt som om det vore verkliga levande människor.

Marcel nedtecknar om sin mormor: Den viktiga omständighet som vi måste försöka minnas är inte att fotografier... förefaller få oss att tro att hon fortfarande är här, den viktiga omständigheten vi måste försöka minnas är motsatsen: hon finns inte längre.

Bråten längst vägen hade hamnat på åkern, åkern hade fyllts av vatten. En bit vägg och delar av ett veranda hade blivit en plats att stanna.

Jag låg och räknade kapsyler i vattnet, och hoppades att febern skulle gå ner. Kroppen hade slutat skaka.

Jag hade kommit på mig själv och förundrats hur mjuk hy lätt kunde förvandlas till dött kött.. Jag hade yrat hela natten, Hon min vän var i närheten...

jag skulle vara pigg någon timme till och sen skulle morfinet göra sin verkan.. solen gjorde den tjocka färgen mjuk. väggen måste ha målats innan den slitits isär.

Jag visste att det låg ett samhälle längre upp, men det gjorde ingen skillnad trött på att söka.. hade jag hittat lite mat i ett gammalt skjul, men hade inte varit ensam.

Hundarna var där, och jag hade varit alldeles för långsam.

Första natten hade jag sovit uppe i ett träd men mina sår hade lämnat spår efter mig och gjorde det svårt.

Mina minnen var hos de levande.. Bilder av gamla kamrater hade mig sällskap.

Men jag kunde inte sluta tänka på henne.. Jag trodde först jag hade inbillat mig. Men sen natt fjärilarna blivit mina vänner hade även hon sökt upp mig, stått vid min sida.

Hon hade väckt mig med en viskning.. Jag bad hela natten att hundarna inte skulle hitta mig.

I natt ljuset såg jag henne tydlig stå vid åkern, jag förstod att hon inte var i det levande.

Den tröst jag fick.. jag visste att jag måste vidare. Jag visste att jag inte..

Artefakt

Mellan hår och sånt .. sista dagarna hade jag sett henne ängslig stått längst korridoren vänd mot väggen. Jag hade kommit ur den värsta febern men var långt ifrån frisk.

Hon var den sista i gruppen som inte hade haft febern, tidigt hade vi tagit upp frågan då flera i gruppen blivit så pass sjuka att de hamnat i koma. Vår chef hade föreslagit att prova vaccinet R.G och flera hade miss tyckt och en röstning hade lätt till att de som ville kunde ta vaccinet.

Johanna hade sökt upp mig, hon hade frågat vad jag tyckte om henne och jag hade förstått att vi kanske var på gång,. Jag sa vad jag tyckte och vi kramades. Dagen efter var hon den första av oss som skulle ta vaccinet.

 

En del av oss var studerande och hade det här som ett extra knäck andra hade varit här länge och antigen blivit enhets chef  eller anställnings ansvarig. Jag hade sista tiden skött städ schemat och åtagit mig andra sysslor.

Vid anställningsintervjun hade chefen tyckt om mig och blivit lite glad över att det fanns någon som tyckte om fotboll och känt igen min dialekt. Jag hoppades på bättre kvälls tider, och föreslagit att jag kunde sköta schemat. Då jag inte hade annat för mig på kvällarna, insåg jag snabbt att de flesta hade fullt upp med sitt och inte orkade sätta sig in i de dagliga rutinerna och var tacksam över att någon ville ta sig ann planeringen.

 

Vi hade kramats och jag kunde känna att hon saknat mig, hon satte sig vid sängkanten och vände sig bort. Jag frågade vad hon tänkte på och försökte resa mig upp, yrseln kom och jag nöjde mig sitta halvägs upp.

Hon snyftade och sa.- Alla är borta Jonas.. alla är borta..

Jag blev tyst och tänkte att vi var flera som tagit vaccinet, jag frågade om Pär och Jusuf, hon skakade på huvudet.

 

Den sista månaden hade sjukvårdsledningen gett upp 

De var få av dom på min avdelning som trodde att de skulle överleva

 

Jag hade fått med mig anställnings chefen, han hade förlorat sin syster och hade inte sovit det sista dagarna. Vi hade tagit oss ner till lagret och brutit oss in i förvaringsskåpen där de hade låst in vaccinet. Jusuf grät av ilska när vi tog oss in och förbannade sjukvårdsledningen. Varför inte låta folk bestämma över sina egna liv låta folk få en chans?

 

Flera hade gott ut med att vaccinet var obrukbart, men vi hade sett att en del läkare på avdelningen vaccinerat sig. Men nu var hela sjukvårdsledningen borta och vi insåg att om inte vi skulle sluta som de andra var det bästa vi hade att gå på.

 

Jag såg att Johanna hade gott ner i vikt, hon hade själv aldrig blivit sjuk men var en de som frivillig ställt upp med för de som blev sjuka. Vi gjorde som de andra avdelningarna hade gjort och bar skydds dräkter.

Korridorerna hade börja bli tomma och folk drog sig för att uppsöka sjukhuset. Vi hade isolerat en sal och var nu en grupp på sex personer vi dela de upp oss i olika ansvars områden. Hälften av gruppen var redan sjuka så vi valde Johanna. Hon var frisk och hade en del sjukvårds erfarenhet, hon skulle snart bli undersköterska och var inne på sitt andra år. Vi andra drog nytta av henne och lärde oss snabbt vad vi skulle tänka på

 

Jusuf hade insjuknat vi alla var rädda. Han var ledsen över att inte vara till någon hjälp efter tre dagar var han inte kontaktbar. Det var bara att vänta och se om vaccinet skulle ta.

 

 

Funderingar vad primära, sekundära och tertiära artefakter är.

 

Primära artefakter ingår i den direkta produktionen av livets nödvändigheter. Därmed blir sjukhusets kollaps en stor kris för dessa människor, det förväntas att ”allt” som kan tänkas behövas för att överleva finns just att hämta på sjukhuset.

Sjukhuset står helt enkelt för de värktyg vi behöver när vi blir sjuka. Då sjukhuset inte kan hjälpa de drabbade och dessutom får rykte om sig att det är en farozon, så har vår primära artefakt gott förlorad. Kan det rädda sig själva?

 

Primära artefakter har meningserbjudande och leder användaren att agera på ett viss sätt, och ger med andra ord indikation om hur de skall användas.

 

Jonas, han tar hjälp av Jusuf som är anställnings chef och har de ”nycklar” de behöver. Och då jusuf själv är drabbad är hans chefs position en fördel och kommer med lätt het åt vaccinet.

Man kan säga att Jusuf blir Jonas primära artefakt.

 

I behov av sjukvårds kompetens väljer gruppen Johanna, i hopp om att med hjälp av sin bakgrund ska ”rädda” situationen. Hon blir då ett verktyg, och är då gruppens primära artefakt. Hon instruerar och låter andra ta del av sin kunskap blir därmed sekundär artefakt. Då sekundära artefakter inte bara ses som instruktion anvisningar utan ses som ett verktyg för att förstå den primära artefakten, används hennes kunskaper som sekundära artefakter.

 

Den tertiära artefakten skulle kunna vara vaccinet eller teorierna runt vaccinet inverkan.

 

Vaccinet från tertiär till primär artefakt. Det vet att vaccinet har använts, men är inte helt säkra på att det fungerar. Det beslutar att det ska använda det. 

Den ofrivilliga "bromsen"

Jag kan räkna upp till ett dussin människor som väntar på att förflytta sig.. ur kopplade från den aktivitet som väntar dom.. börjar flera bli otåliga.

-Jag är en ost som vill göka! säger Anders. Förmodligen står han på en perrong någonstans, i ett försök att i göra dagen mer meningsfull tittar han sig runt... Själv sitter jag på Bussen och ser folk stiga av, då Bussen med alla andra maskiner på jul vägrar rulla.. som en trög kropp stannar allt upp.

sakta börjar människor kliva ur sina fordon.. i den vita snön ser människor ut som små svarta figurer som långsamt rör sig fram.
En del blir trötta..stilla ser jag den tunga Bussen rulla ner för backen. Och hoppas på gamla bilder som ska räddar synen av de som skall hända. Det gnisslar om bromsarna och den tunga maskinen glider långsamt fram utan hejd, som pulkan som rör sig ner för backen med tjut av rop där barnen hejar på.. Nu är det inte barnen som ropar. Alla står i sina kläder utan att veta var det skulle ha dagen till.. hjälten innan han med alla andra springer fram och rycker upp den gamla damen...

Ett barn blir allas förvåning då hon som ängel, klappar den onda kropp.. Ger mamman alla ord som vi inte orkar bära.
Mamman säger försiktigt- Hon har det bra nu..
Barnet upprepar.. och frågar - Hon ont?!


Tanken på förflyttning.. ett föremål med destination.. och den ofrivilliga "bromsen"