sammanfattning och lite reflektion och annat skit..

-Vilden själv iakttar ingen begreppslig skillnad mellan vara och spel.. han uppfattar inte något som identitet, bild eller symbol.

Vildens andliga tillstånd... begrepp om spel upplöser skillnaden mellan föreställning och tro. Spelet har ett eget väsen, som är oberoende av medvetandet hos den som spelar.

Jag inser att jag är glad över mitt val av media och tycker att jag fått utlopp för en massa kreativa idéer. Foto och film har varit det roligaste jag gjort på länge.

Visst har jag som många andra provat på media när jag gick i gymnasiet, men nu står jag här och känner att jag har bara börjat, och det är kul!

Spelet har ett eget väsen, som är oberoende av medvetandet hos den som spelar…

Jag tycker att mycket av det jag vill få ut av mediainriktningen är ett berättande där film och foto kommer nära till hands.

Mycket av film är just att återge en historia och att de hitta rätta vägarna dit. Olika redskap och tekniker är avgörande för att kunna berätta sin film.. Med barnen hittade jag olika metoder för att få dom att ”leka” film och barnen kunde lätt föreställa sig ett scenarium där de intog olika roller i gruppen… från manusskrivande grupp, till inspelningsansvarig. Planeringen runt arbetet och skådesspelet på plats krävde övning. Detta blev ”spelets” regler.

Skådespel i verk, hitta manliga attribut och finna vägar att dölja sina mjukare sidor..

Då jag och Emma försökte hitta ett tema som skulle passa barnen, funderade vi över temat kärlek. Relationsdrama kanske var ett bra sätt att utmana dom? Det blev inte alltid så populärt då associationerna var att det var något ”gulligt ” som skulle berättas.. När det gick upp för dom att kärlek kunde utryckas på olika sätt i deras film och att jag inte nödvändigtvis var ute efter en Romeo och Julia historia blev det roligare att vara med. Jag gav eleverna ett exempel på en grabb som var tokig i fotboll och hade Zlatan som sin stora idol. I killens ögon var Zlatan helig, och att vara på fotbollsmatcherna var det bästa han visste. - Här har ni en kärleksförklaring.

I en del klasser delade jag upp grupperna och i andra lät jag eleverna bestämma själva vilka de ville arbeta med, då blev det lätt kill och tjejgrupper. Jag tyckte de blev rätt så komiska i sina val av teman eftersom dessa ofta blev könsstereotypa.. Jag hade ett grabbgäng som beslöt sig för att göra ett zombie film. Till en början försökte de ta in idén om kärlek i filmen men det temat försvann så småningom helt..

De hade föreställt sig en scen uppe på en vind, gärna skolans, där filmscenen skulle utspela sig i trappan. Gruppen hade löst bildutsnittet på ett klyftigt och tydligt sätt där kameran skulle få närvara i form av övervakningskamera. Jag berömde dom för att de lyckats ge scenen ett trovärdigt uttryck, och uppmanade dom att fortsätta spinna på kärleksidén.

Här hade de kvar sin ambition men scenen gick inte att spela in där de ville och filmen handlade slutligen om det de tyckte var viktigast, en slaktorgie där alla blev uppätna. Jag får känslan av att de har fått utrycka sin kärlek till zombiefilm, men de har också gjort vad som roat dom mest, vilket var att slåss framför kameran.

Jag citerar boken ”Den ensamma fallosen” av Anja Hirdman där hon utvecklar Simon de Beauvoirs citat – man föds inte till kvinna, man blir en. Hirdman forsätter citatet – ska det ha någon bäring så borde detta gälla även män.

Jag tycker det är rätt naturligt hur eleverna på olika sätt leker sin egen fantasis verklighet och samtidigt utmanar sig själva i sin identitet genom att förstärka och få utlopp för den i stereotypa lekar. Min önskan var att eleverna skulle få chansen att leka olika könsroller med varandra, det fungerade bäst där grupperna var blandade.

Det hände att en del grupper var svårstartade, - Runka kuken! Ropar en av tjejerna i en grupp. Den här gruppen var upptagna med varandra och hade svårt att starta. Jag frågade tjejen om hon alltid brukade svära, och alla brast i skratt. Hon bad om ursäkt och jag kom på att min handledare hade varnat mig för att det fanns en del tjejer i den här klassen som var lite svåra.

Den här klassen hade fått bestämma själva vilken gruppindelning de ville ha, och jag märkte snart att de tre jobbigaste tjejerna hade hamnat i samma grupp. Jag hade en liten tjej i gruppen som ville höras, jag kände att hon hade svårt med sin invandrarbakgrund, flickan bar sjal och hade lärt sig att markera att inte bli trampad på.

Nu var hon hård och jobbig och jag hade svårt att få ögonkontakt med henne, hon visade tydligt att hon inte var med. Jag hejdade henne och tittade henne i ögonen och f förklarade att det spelade ingen roll vad hon sa. Om hon ville gå ut eller göra annat så skulle hon vända sig till mig –Jag är din lärare och det är jag som bestämmer.

Intressant var att när gruppen hade ett manus att stå på, då tog tjejen i sjal en skollärares roll i filmen. Hon spelade auktoritär och tillrättavisande.

Här kom ett tillfälle för henne att förändra sin identitet genom filmen. Jostein Gripsrud skriver om identitet i Mediekultur mediesamhälle. Han menar att hur vi uppfattas i ett socialt sammanhang till stor del skapar vår självbild. Men när man växer upp utvecklar man också den personliga identiteten. När hon fick en chans att leka med sin identitet, kunde hon kanske föreställa sig själv som vuxen med mera ansvar. Kan det vara så att hon genom leken kunde pröva en ny roll och på så sätt utveckla sin personliga identitet?