febeuf..

arbets processen, undra just hur mycket man tål, hade feber förra helgen och lagom till den här helgen kom den tillbaka ahhgh.. det fick mig att tänka på Martin kellermans serie strippar på DN hans figur Rocky.. Har man läst honom så skrattar han en hel del åt vardags elände..

Han serie fungerade i ett lärosyfte, då jag plockade fram en Rocky tidning och visa på hur mycket man kan just berätta på en "tagning"

vfu..tralala

alla är välkomna in i det lilla helvetet.. jag chema lägger varje minut av min vardag, men känner att orken inte riktigt finns där.

Nu har jag inte många grupper kvar att filma, alltid finns det någon grupp som inte varit full i antal.. där har jag försökt få ungdomarna arbeta om sina projekt, kan man arbeta om sitt manus vilka delar är viktiga att behålla för att filmen ska kunna berättas, säg att du har en producent som tycker att du ska byta ut några scener eller ta in andra skådespelare i filmen.. såna argument har jag arbetat med för att de ska kunna sätta sig själva i ett annat sammanhang.

Nu blir det någon grupp som ändå inte blir klar där jag förhoppningsvis har lite dokumentations material som kan användas.

I grupparbeten så blir det komplikationer då inte alla är med och kanske det är en bra idé att ha en reserv uppgift.

vfu..

fingertopp känslan.. hade ett intressant samtal med min lärare på vfun, vi småprata om ett slags medvetenhet, hur man arbetar i barngruppen där eleverna måste ibland "vallas" fram.. en del klasser ger inte en stunds ro. Det handlar inte om att barnen är direkt utagerande men en del barn kan inte sitta still eller så pratar de oavbrutet..

det medvetna är kanske inte så medvetet utan det är något som kommer med erfarenheten och känslan av tillit när du växer i din uppgift. Då dina uppgifter känns meningsfulla blir de kanske begripliga för någon annan.

VFU..

Fortsätter lite trevande.. en del problem går inte att undvika, har pressat mig fram och prioriterat efter bearbetningarna av barnens filmer, och svär samtidigt över att jag inte haft tillgång till Internet hemma då min dator kraschat redan en månad sen..

Ok Att arbeta med media gör en sårbar och tillgång till all utrustning som krävs är inte en självklar het. Det påminner mig varför jag tyckte det var så viktigt att med all enkelhet göra film med barnen.. Just de begreppet att i en scen få en historia berättad.

Det är klart att tittar man bak i film historia så ser man just de arbetsset och det tog vi till vara på.. någonting händer när man gör barnen medvetna om att en historia berättas.

Att just leken blir allvar och det vittnar över deras skapar lust, och med finger toppkänsla få dom leka vidare.. Och det på minner mig över att just leken gör en medveten om vilken verklighet man lever i.

Jag påpekade det i det tidigare inlägget och säger det igen, att barnens olika sociala bakrund visar också hur olika vi vill leka.. För att inte behöva moralisera så uppfattar jag att just leken gör en medveten om sin verklighet samt förbereder en för andra utmaningar man står inför.. detta blir just det som framkommer tydligast hos barnen på förorts skolan, och de ger uttryck för en hårdare klimat..

VFU får mig att tänka..

VFU seminariet var behövlig, nyttigt att höra vad vi får ut av våran vfu placering.. Arbetsprocessen har varit igång sen weebly sidan. Kanske inte direkt som jag själv hade velat lägga upp det.

Weebly sidorna fungerade som skiss för min lektions upplägg och ambitionerna att göra film med barnen höll i sig.

Jag och Emma Clara beslöt oss för ett samarbete och började skissa ihop en ide´ vi funderade hur vi på ett enkelt sett kunde arbeta med barnen och beslöt oss för att reducera oss till en scen, ett film klipp.

Intressant blev det då vi hade så olika skolor att arbeta på dvs Emma Clara som är placerad på en förortskola och jag som har en innerstads skola att arbeta med. detta kom fram på olika sett under arbetet och klart intressant att iaktta.

Att få barnen att arbeta med egna manus var en ide´ att få igång ett eget berättande kändes viktigt då jag tror på att fånga upp deras uppmärksamhet på deras villkor eller rättare sagt leka med deras verklighet.

Vi visa barnen en animerad film som vi gjort, där vi introducerade deras uppgift.

Jag håller i fyra klasser i årskurs sju, och förstod att det blir rett många grupper att hålla reda på.

Jag frågade i klasserna om det var några som varit med i film sammanhang eller något liknande.. det visar sig att många i den skolan jag är placerad i hade varit med i något sammanhang, reklam film eller barn program och hade idéer om vad som behövs för att göra en film.

Dessa barn har en tydligare förankring i det populär kulturella och till viss mån mer allmänbildade. Jag kan inte påstå att det gör dom till klyftigare men de kunde arbeta med uppgiften på ett kreativt sett där klassen i förorts skolan inte hade samma referenser, och var mer tillåtande för icke stereotypa grepp.

Lekfullheten var lika dana i de olika skolorna men det hade hårdare spelregler på förorts skolan, jag menar att tendenser att upprätthålla vad som räknas i förorten för att hålla! är mer levande och finns med i deras verklighet. Och de ger ett uttryck för att vilja vara starkare och självständigare, och det i sin tur gör deras resa in i vuxen världen till klass fråga.

Retas jag? Klart är det jobbigt att se saker men det är oundvikliga och värt att kommentera.

Att fånga upp stereotypa roller kan vara ett sett att visa på, att jag ska bli man och hon kvinna.. att slå någon på käften och markera revir ingår också.. den utsattheten känner jag inte igen inne i stan. I innerstads klasserna finns det många elever som kommer från förorten, där föräldrarna har placerat sina barn medvetet på en innerstads skola med en förhoppning att bryta ett mönster.

Klart intressant att hamna på två skolor och får en att tänka på hur det ser ut i samhället.

Reflektion över Tomas koppfelt kurs..

Vi hade definitivt intressanta diskussioner under kursen, Tomas tog fram en bok av författaren Anja Hirdman ”Den ensamma fallosen” och fick oss arbeta i praktiskt lärande, vi fick redovisa de olika delarna i boken för varandra och det kom en massa bra diskussioner.

 

Något som jag kom att tänka på efter kursens gång var hur komplext frågan om sexualitet och pornografi är… det är klart att frågan känns väldigt privat och det visade sig under kursen.

Men lusten… och frågor runt de verkade försvinna en aning även där väldigt privat.

Här om dan köpte jag en tidning, ett magasin av serie författaren Martin kellerman ”Rocky” i den finns det gästserier. En ung serie författare Frida Ulvegren visas på några sidor och hon rörde just frågan om sex i sin serie… det intressanta i serien är hur hon på ett väldigt enkelt och ohämmat sett får läsaren att följa henne i en vardags situation. Där hon först beskriver hur hon som liten strävade efter att vara duktig, då hon gjort något bra fick oftast höra att hon var ”så duktig” Sen blir vändningen kul då hon som vuxen vill fortfarande ”bara vara duktig”

I serien skriver hon:

- Det bästa är när jag är med en man… och han säger..

”Så ja. Duktig flicka mmm… du är så… ah, ja… DUKTIG”

- Då blir jag helt sjukt tänd.

Läsaren får se hur hon suger av en kille och tar på sig själv samtidigt

Hon fortsätter:

- Det är ju lite stört att mina sexuella impulser kan spåras tillbaka till att jag vill visa mig duktig! För mamma ?! Stört! Men  alla är ju störda på något sett.

 

 

Bråten längst vägen

"frivilliga minnet"med vilket vi medvetet försöker erinra oss det förgångna

som motsats till "ofrivilligt minne"vilket strömmar genom oss som ett gensvar på någon oväntad stimulans.

I boken"fotografi-en intruduktion Steve Edwards" tas Marcel Proust som ett exempel på fotografins inverkan Marcel Proust var fascinerad av fotagrafier. För honom erbjuder en viktig stimulans till ofrivilligt minne som kan utöva makt som om det vore verkliga levande människor.

Marcel nedtecknar om sin mormor: Den viktiga omständighet som vi måste försöka minnas är inte att fotografier... förefaller få oss att tro att hon fortfarande är här, den viktiga omständigheten vi måste försöka minnas är motsatsen: hon finns inte längre.

Bråten längst vägen hade hamnat på åkern, åkern hade fyllts av vatten. En bit vägg och delar av ett veranda hade blivit en plats att stanna.

Jag låg och räknade kapsyler i vattnet, och hoppades att febern skulle gå ner. Kroppen hade slutat skaka.

Jag hade kommit på mig själv och förundrats hur mjuk hy lätt kunde förvandlas till dött kött.. Jag hade yrat hela natten, Hon min vän var i närheten...

jag skulle vara pigg någon timme till och sen skulle morfinet göra sin verkan.. solen gjorde den tjocka färgen mjuk. väggen måste ha målats innan den slitits isär.

Jag visste att det låg ett samhälle längre upp, men det gjorde ingen skillnad trött på att söka.. hade jag hittat lite mat i ett gammalt skjul, men hade inte varit ensam.

Hundarna var där, och jag hade varit alldeles för långsam.

Första natten hade jag sovit uppe i ett träd men mina sår hade lämnat spår efter mig och gjorde det svårt.

Mina minnen var hos de levande.. Bilder av gamla kamrater hade mig sällskap.

Men jag kunde inte sluta tänka på henne.. Jag trodde först jag hade inbillat mig. Men sen natt fjärilarna blivit mina vänner hade även hon sökt upp mig, stått vid min sida.

Hon hade väckt mig med en viskning.. Jag bad hela natten att hundarna inte skulle hitta mig.

I natt ljuset såg jag henne tydlig stå vid åkern, jag förstod att hon inte var i det levande.

Den tröst jag fick.. jag visste att jag måste vidare. Jag visste att jag inte..