sammanfattning och lite reflektion och annat skit..

-Vilden själv iakttar ingen begreppslig skillnad mellan vara och spel.. han uppfattar inte något som identitet, bild eller symbol.

Vildens andliga tillstånd... begrepp om spel upplöser skillnaden mellan föreställning och tro. Spelet har ett eget väsen, som är oberoende av medvetandet hos den som spelar.

Jag inser att jag är glad över mitt val av media och tycker att jag fått utlopp för en massa kreativa idéer. Foto och film har varit det roligaste jag gjort på länge.

Visst har jag som många andra provat på media när jag gick i gymnasiet, men nu står jag här och känner att jag har bara börjat, och det är kul!

Spelet har ett eget väsen, som är oberoende av medvetandet hos den som spelar…

Jag tycker att mycket av det jag vill få ut av mediainriktningen är ett berättande där film och foto kommer nära till hands.

Mycket av film är just att återge en historia och att de hitta rätta vägarna dit. Olika redskap och tekniker är avgörande för att kunna berätta sin film.. Med barnen hittade jag olika metoder för att få dom att ”leka” film och barnen kunde lätt föreställa sig ett scenarium där de intog olika roller i gruppen… från manusskrivande grupp, till inspelningsansvarig. Planeringen runt arbetet och skådesspelet på plats krävde övning. Detta blev ”spelets” regler.

Skådespel i verk, hitta manliga attribut och finna vägar att dölja sina mjukare sidor..

Då jag och Emma försökte hitta ett tema som skulle passa barnen, funderade vi över temat kärlek. Relationsdrama kanske var ett bra sätt att utmana dom? Det blev inte alltid så populärt då associationerna var att det var något ”gulligt ” som skulle berättas.. När det gick upp för dom att kärlek kunde utryckas på olika sätt i deras film och att jag inte nödvändigtvis var ute efter en Romeo och Julia historia blev det roligare att vara med. Jag gav eleverna ett exempel på en grabb som var tokig i fotboll och hade Zlatan som sin stora idol. I killens ögon var Zlatan helig, och att vara på fotbollsmatcherna var det bästa han visste. - Här har ni en kärleksförklaring.

I en del klasser delade jag upp grupperna och i andra lät jag eleverna bestämma själva vilka de ville arbeta med, då blev det lätt kill och tjejgrupper. Jag tyckte de blev rätt så komiska i sina val av teman eftersom dessa ofta blev könsstereotypa.. Jag hade ett grabbgäng som beslöt sig för att göra ett zombie film. Till en början försökte de ta in idén om kärlek i filmen men det temat försvann så småningom helt..

De hade föreställt sig en scen uppe på en vind, gärna skolans, där filmscenen skulle utspela sig i trappan. Gruppen hade löst bildutsnittet på ett klyftigt och tydligt sätt där kameran skulle få närvara i form av övervakningskamera. Jag berömde dom för att de lyckats ge scenen ett trovärdigt uttryck, och uppmanade dom att fortsätta spinna på kärleksidén.

Här hade de kvar sin ambition men scenen gick inte att spela in där de ville och filmen handlade slutligen om det de tyckte var viktigast, en slaktorgie där alla blev uppätna. Jag får känslan av att de har fått utrycka sin kärlek till zombiefilm, men de har också gjort vad som roat dom mest, vilket var att slåss framför kameran.

Jag citerar boken ”Den ensamma fallosen” av Anja Hirdman där hon utvecklar Simon de Beauvoirs citat – man föds inte till kvinna, man blir en. Hirdman forsätter citatet – ska det ha någon bäring så borde detta gälla även män.

Jag tycker det är rätt naturligt hur eleverna på olika sätt leker sin egen fantasis verklighet och samtidigt utmanar sig själva i sin identitet genom att förstärka och få utlopp för den i stereotypa lekar. Min önskan var att eleverna skulle få chansen att leka olika könsroller med varandra, det fungerade bäst där grupperna var blandade.

Det hände att en del grupper var svårstartade, - Runka kuken! Ropar en av tjejerna i en grupp. Den här gruppen var upptagna med varandra och hade svårt att starta. Jag frågade tjejen om hon alltid brukade svära, och alla brast i skratt. Hon bad om ursäkt och jag kom på att min handledare hade varnat mig för att det fanns en del tjejer i den här klassen som var lite svåra.

Den här klassen hade fått bestämma själva vilken gruppindelning de ville ha, och jag märkte snart att de tre jobbigaste tjejerna hade hamnat i samma grupp. Jag hade en liten tjej i gruppen som ville höras, jag kände att hon hade svårt med sin invandrarbakgrund, flickan bar sjal och hade lärt sig att markera att inte bli trampad på.

Nu var hon hård och jobbig och jag hade svårt att få ögonkontakt med henne, hon visade tydligt att hon inte var med. Jag hejdade henne och tittade henne i ögonen och f förklarade att det spelade ingen roll vad hon sa. Om hon ville gå ut eller göra annat så skulle hon vända sig till mig –Jag är din lärare och det är jag som bestämmer.

Intressant var att när gruppen hade ett manus att stå på, då tog tjejen i sjal en skollärares roll i filmen. Hon spelade auktoritär och tillrättavisande.

Här kom ett tillfälle för henne att förändra sin identitet genom filmen. Jostein Gripsrud skriver om identitet i Mediekultur mediesamhälle. Han menar att hur vi uppfattas i ett socialt sammanhang till stor del skapar vår självbild. Men när man växer upp utvecklar man också den personliga identiteten. När hon fick en chans att leka med sin identitet, kunde hon kanske föreställa sig själv som vuxen med mera ansvar. Kan det vara så att hon genom leken kunde pröva en ny roll och på så sätt utveckla sin personliga identitet?

VFU Sammanfattning

Jag sitter med ett blankt papper framför mig.. Hur är det när man sätter någon i arbete?

Fantasier har sällan rum på ett blankt papper och ovana att arbeta med sin fantasi gör det svårt.. hur lyfter man blicken från pappret? När är det rätt stund att arbeta och känna sig inspirerad..

Den livlighet barnen äger och naivitet som får dom att drömma utan sensur, är det viktigaste redskap jag hade ute på min VFU.

Knepet var hur man hitta dit? Min handledare på plats efterlyste förtryckt material där det stod hur deras uppgift såg ut.. Jag hade mina invändningar och på pekade att jag ansåg att barnen skulle hitta sig fram genom att leka sig till uppgiften och att den information jag gav dom muntligt var tillräckligt för att få dom att börja sin uppgift..

Ville med det säga att inte göra uppgiften omöjlig, då barnen inte anammar språket eller de grepp som man brukligt arbetar med i film. Jag valde att inleda uppgifterna med att först fråga vad barnen trodde sig veta vad man bör ha med när man gör en film. Kamera var givet och snart hade även begrepp som manus, bild manus, statister, skådespelare och att man behöver en arbetsgrupp som arbetar bakom kameran tagits upp. Det visa sig att flera barn i min skola hade själva eller kände någon som på något sett hade medverkat i film.

Jag och Emma uppmärksammade skillnaderna i de olika skolorna och kom fram till att vi på något sett skulle arbeta med frågorna till slut examineringen..

Vad fungerade bra för mig som lärare? Jag känner att min styrka ligger i det praktisk görandet och fick det påpekat från min handledare. Känner i efterhand att planering kunde vara bättre men anser att en viss flexibilitet måste finnas inplanerad dvs man kan inte veta hur allt kommer att fortgå, därimot är du väl förbered i ämnet du ska lära i så kommer du långt..

Min ambition var att i ett senare skede ha en genomgång och titta på vad vi arbetat med och där också ta fram ett förtryckt material med film teori.. Det önskvärda hade varit att ta fram några filmer innan alla var färdiga och visa på olika styrkor i deras arbeten och där tagit in lite film teori.

Tiden blev knappt och jag kände att nu var det prioriterings metoder som gäller och där har jag flyttat fram genomgången till slutet av deras termin, då det har blivit mycket efterarbete på filmerna.. alla grupper inte hunnit färdigt och därför kommit efter.

Detta är även något som man kan tänka på när man gör grupparbete, att alla inte alltid är på plats och hur löser du det? Kunde ha gett dom en färdig uppgift och underlättat arbete för mig. Men såg möjligheten att få in ett ytterligare lärolikt arbetes moment för gruppen.

–Hur löser ni det att ni har två i gruppen som saknas, vilka delar går att ändra på och fortfarande behålla din historia.

Nu när jag grankar arbete inser jag, Och hade mina funderingar innan jag drog igång. Att det blir alldeles för många filmprojekt att hålla i samtidigt.

Jag förklarade för min handledare att om jag hade arbetat i en klass ensam så hade jag arbetat med en grupp i taget under en veckas tid, för att samtidigt kunna ha lektion med de andra barnen.

Nu var jag beroende av att ha någon i klassen då jag var tvungen att vara på olika inspelningsplatser.

febeuf..

arbets processen, undra just hur mycket man tål, hade feber förra helgen och lagom till den här helgen kom den tillbaka ahhgh.. det fick mig att tänka på Martin kellermans serie strippar på DN hans figur Rocky.. Har man läst honom så skrattar han en hel del åt vardags elände..

Han serie fungerade i ett lärosyfte, då jag plockade fram en Rocky tidning och visa på hur mycket man kan just berätta på en "tagning"

vfu..tralala

alla är välkomna in i det lilla helvetet.. jag chema lägger varje minut av min vardag, men känner att orken inte riktigt finns där.

Nu har jag inte många grupper kvar att filma, alltid finns det någon grupp som inte varit full i antal.. där har jag försökt få ungdomarna arbeta om sina projekt, kan man arbeta om sitt manus vilka delar är viktiga att behålla för att filmen ska kunna berättas, säg att du har en producent som tycker att du ska byta ut några scener eller ta in andra skådespelare i filmen.. såna argument har jag arbetat med för att de ska kunna sätta sig själva i ett annat sammanhang.

Nu blir det någon grupp som ändå inte blir klar där jag förhoppningsvis har lite dokumentations material som kan användas.

I grupparbeten så blir det komplikationer då inte alla är med och kanske det är en bra idé att ha en reserv uppgift.

vfu..

fingertopp känslan.. hade ett intressant samtal med min lärare på vfun, vi småprata om ett slags medvetenhet, hur man arbetar i barngruppen där eleverna måste ibland "vallas" fram.. en del klasser ger inte en stunds ro. Det handlar inte om att barnen är direkt utagerande men en del barn kan inte sitta still eller så pratar de oavbrutet..

det medvetna är kanske inte så medvetet utan det är något som kommer med erfarenheten och känslan av tillit när du växer i din uppgift. Då dina uppgifter känns meningsfulla blir de kanske begripliga för någon annan.

VFU..

Fortsätter lite trevande.. en del problem går inte att undvika, har pressat mig fram och prioriterat efter bearbetningarna av barnens filmer, och svär samtidigt över att jag inte haft tillgång till Internet hemma då min dator kraschat redan en månad sen..

Ok Att arbeta med media gör en sårbar och tillgång till all utrustning som krävs är inte en självklar het. Det påminner mig varför jag tyckte det var så viktigt att med all enkelhet göra film med barnen.. Just de begreppet att i en scen få en historia berättad.

Det är klart att tittar man bak i film historia så ser man just de arbetsset och det tog vi till vara på.. någonting händer när man gör barnen medvetna om att en historia berättas.

Att just leken blir allvar och det vittnar över deras skapar lust, och med finger toppkänsla få dom leka vidare.. Och det på minner mig över att just leken gör en medveten om vilken verklighet man lever i.

Jag påpekade det i det tidigare inlägget och säger det igen, att barnens olika sociala bakrund visar också hur olika vi vill leka.. För att inte behöva moralisera så uppfattar jag att just leken gör en medveten om sin verklighet samt förbereder en för andra utmaningar man står inför.. detta blir just det som framkommer tydligast hos barnen på förorts skolan, och de ger uttryck för en hårdare klimat..

VFU får mig att tänka..

VFU seminariet var behövlig, nyttigt att höra vad vi får ut av våran vfu placering.. Arbetsprocessen har varit igång sen weebly sidan. Kanske inte direkt som jag själv hade velat lägga upp det.

Weebly sidorna fungerade som skiss för min lektions upplägg och ambitionerna att göra film med barnen höll i sig.

Jag och Emma Clara beslöt oss för ett samarbete och började skissa ihop en ide´ vi funderade hur vi på ett enkelt sett kunde arbeta med barnen och beslöt oss för att reducera oss till en scen, ett film klipp.

Intressant blev det då vi hade så olika skolor att arbeta på dvs Emma Clara som är placerad på en förortskola och jag som har en innerstads skola att arbeta med. detta kom fram på olika sett under arbetet och klart intressant att iaktta.

Att få barnen att arbeta med egna manus var en ide´ att få igång ett eget berättande kändes viktigt då jag tror på att fånga upp deras uppmärksamhet på deras villkor eller rättare sagt leka med deras verklighet.

Vi visa barnen en animerad film som vi gjort, där vi introducerade deras uppgift.

Jag håller i fyra klasser i årskurs sju, och förstod att det blir rett många grupper att hålla reda på.

Jag frågade i klasserna om det var några som varit med i film sammanhang eller något liknande.. det visar sig att många i den skolan jag är placerad i hade varit med i något sammanhang, reklam film eller barn program och hade idéer om vad som behövs för att göra en film.

Dessa barn har en tydligare förankring i det populär kulturella och till viss mån mer allmänbildade. Jag kan inte påstå att det gör dom till klyftigare men de kunde arbeta med uppgiften på ett kreativt sett där klassen i förorts skolan inte hade samma referenser, och var mer tillåtande för icke stereotypa grepp.

Lekfullheten var lika dana i de olika skolorna men det hade hårdare spelregler på förorts skolan, jag menar att tendenser att upprätthålla vad som räknas i förorten för att hålla! är mer levande och finns med i deras verklighet. Och de ger ett uttryck för att vilja vara starkare och självständigare, och det i sin tur gör deras resa in i vuxen världen till klass fråga.

Retas jag? Klart är det jobbigt att se saker men det är oundvikliga och värt att kommentera.

Att fånga upp stereotypa roller kan vara ett sett att visa på, att jag ska bli man och hon kvinna.. att slå någon på käften och markera revir ingår också.. den utsattheten känner jag inte igen inne i stan. I innerstads klasserna finns det många elever som kommer från förorten, där föräldrarna har placerat sina barn medvetet på en innerstads skola med en förhoppning att bryta ett mönster.

Klart intressant att hamna på två skolor och får en att tänka på hur det ser ut i samhället.